Tjäna. Jag har städat nu, jag är duktig. Jag är glad. För mycket rengöringsprodukter antar jag. (Som vanligt.) Hej jag har humörsvängningar som hade fått Gandhi att döda. Otroligt.

Tänka sig som det kan gå. Så nöjd jag är. Så fint och shiny och bra och lagom. Och det jävla stekjärnet i köket skiter jag i. Det kan nån annan diska.

Apart from the world we share
And all our hopes of happiness
Survive, between the here
And the there

Lyricsnörd. Från Crüxshadows "A Stranger Moment" för övrigt, den ger mig huvudvärk men någon gång ska jag väl behöva lära mig.

Lever ännu på Jehovasdörrknackarincidenten och det nyanlända smset. Sms-et. Sms:et. Jobbiga bestämda form-skit.

Ska hem till mormor snart tror jag. Om Isabell vaknar inom en timme får hon följa med, det gillar mormor. Knäppa gamla tant, prata in konstiga meddelanden och köper stekt strömming. Usch, jag ska aldrig bli gammal. (Det lär jag inte heller så det är ju en lätt problemlösning.) Så jävla slött.

Nu när jag har varit uppe så länge så känner jag mig nästan hälsosam. Grönt te och morgon, det var ett tag sedan.

Annars så. Idag artar sig, mot alla förväntningar. Hur jävligt det än kommer bli när mor kommer hem så får jag väl ta vara på mina sista timmar. Eller mina sista timmar betyder att städa, men ändå. Jag får försöka. Deras säng har förresten gått sönder. En sänggavel har liksom ramlat av på något sätt, det är ett lätt lösbart problem, men man måste vara två vilket ändå gör det till ett svårlösligt problem. Dumma värld.

no face to judge until you've been the monster I have been.

Allt har redan blivit fel idag. Fel väder, fel smaker, fel kläder, fel bäddning, fel doft, fel musik, fel filmer, fel andning, fel sjukdom, fel fara, fel tröst, fel människa. Fel.

Lyssnar av någon anledning på the Crüxshadows. Det är inte varje dag (tack och lov) som det är musik för mig. Hemma hos synth-Stefan igår så jag hann väl influeras. Synth är inte dåligt, det är bara... förutsägbart och hjärntvättande. Crüxshadows är så långt jag kan sträcka mig. Lite Front Line Assembly och Ashbury Heights också kanske. Och Hocico.

Jehovas Vittnen kom och knackade på alldeles nyss. Vadå valt fel dag. Jag sa att om de kom närmare tröskeln skulle jag ge dem ett jävla kaffelavemang som skulle sända dem direkt till Helvetet. De kom inte närmare tröskeln, de pratade inte, de bara gick. Synd. Jag som ville ha lite sällskap.

Sällskap är ju överskattat om något. Alltid fel det också. Blir kär i en och sånt. Jag är inte gjord för sånthär.

Fryser som om jag varit sjuk. Att vara uppe nu efter att ha gått och lagt sig halv sju känns sjukt bara det. Onödigt och tråkigt och tomt som allt annat jävla skit.

Det är väl ungefär nu som gårdagen tornar upp sig igen eller vad det nu heter. En omtumlande kväll. Sånt passar inte in här, omtumlande saker ska hålla sig på andra sidan staketet med de andra människorna och det andra som är omtumlande. En omtumlandehet som gått vilse var det nog.

Idag är det varken bättre eller sämre. Allt känns väldigt knutet till gamla saker och händelser och hela jag känns knuten till det. Karma. Mätt på det här och glömt det nya. Nytt har alltid varit så shakes, men det försvinner för varje dag.

Samlat kaksmulor i alldeles för många år och snart är den stora kakan slut. Egentligen hade det varit skönt om världen gått under. Tidal wave to flush us all away. Jag hade skrattat sekunden innan jag dog och jag hade väl hamnat i himlen ändå. Vafan skulle jag göra där? Värdelöst.

Dagens mer konkreta tingest är att mamma kommer hem ifrån Kroatien om ett halvt dygn, alltså vid nio, tio ikväll. Det betyder att jag måste städa hela dagen och att... att det inte är roligt alls. Måste komma på ursäkter och hellogoodbyes och allt. Måste försvinna lite grand och måste ha någon här. Här!

Jag vet inte. Idag har jag valt att gå hem själv. Den enda som kunnat vara här och tagit hand om mig skulle varit... den där mannen. Som jag redan förstört ändå och som inte har något större behov av att besöka mig. Egentligen har han väl det. Tyvärr. Varför besöka det som gör allt värre, det är väl frågan. Så småningom kommer han väl hit ändå. Jag kommer säga hur mycket jag saknat honom och hur mycket jag velat ha hit honom. Som om han inte redan visste det. Ibland blir man enformig. Då förstör man honom igen.

Idag träffade jag en annan man som jag inte sett på evigheter. Han grät. Jag försökte få ur honom vad som var fel och han var så rädd. Allt han gör är fel och allt han säger är fel. Ingen är perfekt säger jag. Inte du och inte jag och inte någon annan. Allt går neråt ibland, men det går uppåt senare. Jämt och ständigt. Han grät. Jag älskar den människan. Vill att det ska gå bra för en gångs skull men det gör det inte. Klart att det inte gör.

Om allt bara kunnat vara bra någon gång. Det duger inte att vara behövd nuförtiden. Behövd eller eftertraktad eller vad det nu må vara. Jag behöver annat. Jag vet exakt vad det är men det hade inte gått fram. Ingen förstår. Förutom den där. Det jävla aset. Snart går det väl utför ännu mer. Jag kan röra vid det, men inte behålla det, och jag kan älska det, men inte få älskas av det. Världen ljuger för mig igen och igen. Som om jag varit något annat.

Egentligen så är det väl inte verklighet det här heller. Egentligen så kan jag väl knulla den ene och den andre utan några konsekvenser. Besatthet har varit lätthanterligt hittills. Men jag vill inte ha det längre. Besatthet tar inget grepp i mig, jag känner inget för det. Det finns inte ens makt längre. Den som inte kan fånga mig kan inte behålla mig kan inte behöva mig kan inte ta hand om mig kan inte stå ut med mig kan inte vara här för mig. Ingen får fånga mig för då fastnar jag och dör. Och jag vill inte dö.